VM i damfotboll

Det som i dagligt tal oftast kallas för Dam-VM, alltså Världsmästerskapet i fotboll för damer, spelas vart fjärde år. Samma organisation som arrangerar bland annat VM i fotboll för herrar, FIFA, är ansvariga för Dam-VM.

Fotbollens värld var länge dominerad av manliga utövare, faktiskt även i jämförelse med andra idrotter. Därför skulle det dröja ända till 1990-talet innan det första Dam-VM i fotboll kunde hållas.

1991 spelades mästerskapet för första gången, och det var Kina som var värd. Det var dock de amerikanska damerna som tog hem segern efter vinst mot Norge vid detta första mästerskap. Det amerikanska landslagets imponerande resultat i tävlingens korta historia kan du läsa mer om nedan.

Fram till dags dato har Dam-VM arrangerats åtta gånger. Det amerikanska landslaget har vunnit fyra av de gångerna, och det senaste guldet vann USA 2019 när mästerskapets avgjordes i Frankrike.

Tyskland är näst bästa nation med två VM-titlar och därefter kommer Japan och Norge som bägge har vunnit en gång var. Svenskornas prestation är inte dålig heller, men dessvärre har det aldrig slutat med guld. Däremot har Sverige ett silver och hela tre brons från Dam-VM.

Fotbolls-VM:s historia

Fotboll är en av världens äldsta sporter, och därtill den överlägset mest populära. Man vet inte riktigt var sporten har sitt ursprung. Men man vet att något som liknar dagens fotboll har utövats i Kina ett par århundraden före Kristus. Världsmästerskapen i fotboll för herrar, som hålls vart fjärde år, har en mycket kortare historia.

Det internationella fotbollsförbundet FIFA (Féderation Internationale de Football Association) bildades 1904 av ett antal europeiska länder, däribland Sverige. Sedan tidigare fanns ett det engelska fotbollsförbundet och det var just från England som fotbollens popularitet hade spridit sig över Europa.

Några år senare hade ett antal länder från andra världsdelar anslutit sig till FIFA, bland dessa bland annat USA och Argentina. Man började nu att skissa på en internationell turnering för de länder som ingick.

Det skulle dock dröja ända till 1930 innan det första världsmästerskapet i fotboll skulle hållas. Värdland kom att bli Uruguay och eftersom en resa över Atlanten vid den här tiden var ett stort projekt så var endast fyra lag från Europa med – Frankrike, Belgien, Rumänien och Jugoslavien. Totalt deltog 13 länder i detta första VM, som fanns av värdlandet. Argentina tog silver och USA brons.

Brasilien är det land som vunnit VM flest gånger – hela fem segrar. Därefter följer Tyskland och Italien, som båda har tagit hem guldet fyra gånger. Frankrike, Argentina och Uruguay har alla vunnit två gånger.

Sveriges prestationer i fotbolls-VM är lite mer blygsamt – ett silver från 1958 (då Sverige också var värdland) samt två bronsmedaljer. Den senaste från VM i USA 1994.

SM-veckan

Svenska Riksidrottsförbundet är paraplyorganisation för många av landets största sporter och idrotter. Under en vecka varje år så håller man seniormästerskap för alla de idrotter som ingår i organisationen. Detta kallas för SM-veckan och olika städer i landet agerar värd för detta stora evenemang varje år. Varje år väljs två städer ut – en för vinteridrotter och en för övriga tävlingar. Denna uppdelning är inte huggen i sten, och idrotter vars tävlingar kan arrangeras inomhus kan i regel arrangeras i valfri stad.

Första gången som Riksidrottsförbundet samlade alla SM-tävlingar i en och samma stad under en vecka var 2009. Detta år var det Sundsvall som fick arrangera stå som värd för tävlingar i bland annat skidor och curling, men även squash. Detta skedde i slutet på januari och början på februari.

Samma år, men i slutet på sommaren, hölls en SM-vecka i Malmö. Här avgjordes alla friidrotter tillsammans med bland annat bågskytte och segling.

För den som är riktigt intresserad av svensk idrott så är SM-veckan en riktig högtid. Här samlas över 200 idrottsgrenar och landets bästa inom respektive idrott koras.

Stora delar av SM-veckan sänds på SVT, men många väljer också att besöka staden ifråga för att se mästerskapen live.

Finnkampens historia

1925 hölls den första landskampen i friidrott mellan Finland och Sverige, och detta skedde i den finska huvudstaden. I Sverige gav man detta möte namnet Finnkampen, medan man i Finland kallade den för Sverigekampen.

Under tävlingens första år höll man dessa vänskapliga landskamper vartannat år, och man turades om att vara värd varannan gång. 1927 var följaktligen Stockholm värd. Under första decennierna, fram till och med 1950, så var Finnkampen uteslutande en tävling för manliga tävlande.

Systemet med vartannat år höll man fram till 1939, då man beslöt att tävlingarna istället skulle hållas varje år men att de båda länderna fortsatt skulle turas om att vara värd.

Under 1930-talet ställdes tävlingarna in ett antal gånger. Detta var på Finlands initiativ efter att Sverige fått den finska löparen Paavo Nurmi diskvalificerad inför OS i Los Angeles 1932. De idrottsliga relationerna mellan Sverige och Finland var under dessa år mycket ansträngda.

1952 ställde de finska herrarna in sitt deltagande för att fokusera på OS i Helsingfors.

Om man tittar på resultaten de senaste 20 åren så är det en övervikt för svenska segrar. Speciellt gäller detta på damsidan, där svenskorna vunnit hela 18 gånger.

OS i Berlin 1936

När de moderna olympiska spelen för elfte gången skulle hållas så skedde detta i Berlin. Året var 1936 och Adolf Hitler vad den som invigde spelen i egenskap relativt nyvald ledare för landet. Valet av Berlin som värdstad för spelen hade dock skett innan Hitler tagit makt med sitt Nazistparti. Även om Sveriges hållning var neutral så var många andra kritiska till detta OS.

Den enhälliga domen från omvärlden var att dessa olympiska spel hade varit ett jippo för att sprida nazisternas propaganda. De direkta konsekvenserna av nazisternas politik syntes också i värdlandets deltagarlista – endast en idrottare med judisk bakgrund tilläts delta och en lång rad framgångsrika atleter uteslöts.

Nazisternas politik, både i allmänhet och inför de olympiska spelen, ledde till att Spanien valde att inte delta. Det var även nära en amerikansk bojkott av spelen men den amerikanske presidenten krävde att landet skulle delta.

Tyskland låg i framkant när det kom till den nya tekniken för tv- och filmproduktion. Detta gjorde att man kunde dokumentera tävlingarna och dessutom live-sända rörliga bilder i större omfattning än tidigare skett. Nazisternas egen filmskapare, Leni Riefenstahl, gjorde också en dokumentärfilm om olympiaden. Denna film fick namnet Den stora olympiaden, och det är en av de första produktionerna som använder kamera på räls.

Värdnationen var mest framgångsrik. Trots att många romska och judiska atleter hindrats från att delta så lyckades Tyskland ta hela 89 medaljer, varav 33 guld. USA var näst bästa nation med 56 medaljer totalt, varav 24 guld.

Löparen och längdhopparen Jesse Owens, som ofta räknas den främsta olympiern genom tiderna, vann hela fyra guldmedaljer och blev mästerskapens mest framgångsrika deltagare.

Sverige var sjua i medaljligan med sex guldmedaljer (totalt antal medaljer var 20 stycken).

OS i Stockholm

Sverige har bara varit värd för OS en gång och det var för mer än 100 år sedan. Hur gick det för ”hemmalaget” den gången? Sverige har också tagit en del av värdskapet när ett annat land skulle hålla OS. Vet du vilket OS det handlar om eller vilken sportgren som hölls i Sverige?

Sverige hade redan vid sekelskiftet signalerat att man ville att Stockholm skulle vara värd för de olympiska spelen. 1908 ansökta men officiellt om att få stå som värd och efter en tid av politiskt finlir snabbt uppförande av ett modernt stadion så kunde OS i Stockholm hållas 1912.

Merparten av de idrottsliga tävlingarna hölls på det nybyggda stadion eller i nära anslutning till den. Men båttävlingar, som till exempel segling och rodd, höll man på andra ställen i staden. I fallet med roddtävlingarna så avgjordes de i Djurgårdsbrunnsviken.

Utöver idrottstävlingarna så tävlade man vid den här tiden fortfarande också i vad man kallade för konstgrenar. Bland dessa finner man till exempel teckning, relief, skulptur och litteratur.

Värdlandet Sverige vann flest medaljer under OS i Stockholm, och när tävlingarna var över kunde man räkna till hela 65 medaljer. Dock var det USA som tog hem störst andel guldmedaljer, men det var minsta möjliga marginal amerikanerna vann medaljligan. 25 amerikanska guldmedaljer mot svenskarnas 24 stycken var slutresultatet.

Sverige kunde också räkna med en annan typ av framgång, även om den mest berodde på tur – vädret. Solen sken över huvudstaden under hela de olympiska spelen och tävlingarna blev i efterhand kända som Solskensolympiaden.

Av de 18 nationer som hade deltagare på plats vid tävlingarna i Stockholm så var det tre länder som helt blev utan guldmedaljer: Ryssland, Österrike och Nederländerna. Allra sämst gick det för holländarna som fick åka hem med endast tre bronsmedaljer i bagaget.

Slutet av tävlingarnas maratonlopp var stadion. Men långt innan målgång så avbröt en japansk deltagare loppet, dels på grund av utmattning och dels på grund av den tryckande hettan. Någonstans i närheten av Rotebro utanför Stockholm hoppade japanen av. Han hade efter det blivit bjuden på saft i en trädgård, för att sedan ta tåget in till stan och senare flyget hem till Japan.

Allt slutade väl för japanen men hans försvinnande ledde till en hel del uppståndelse innan man kunnat utröna vad som hänt.

Antikens olympiska spel

Långt före Kristi födelse vet man att de första olympiska spelen hölls. Efter att ha fört en tynande tillvaro i ett par hundra år så upphörde de antika olympiska spelen. I slutet av 1800-talet återupptogs de igen.

Olympia var en plats i närheten av dagens Aten, närmare bestämt ligger denna plats, som gett namn åt det som vi idag kallar för OS, bara ett par mil från den grekiska huvudstaden. Det som idag är staden Olympia kan sägas motsvara antikens stad med samma namn.

Man vet att från och med 776 före Kristus höll man en tävling i närheten av staden Olympia. Den exakta platsen var en arena utanför en helgedom till guden Zeus ära. Zeus är som bekant den högste guden inom grekisk mytologi, och därmed härskare över berget Olympus. Detta berg ligger, som av en händelse, inte långt ifrån platsen för denna tävling.

De antika spelen drog till sig atleter från hela det grekiska imperiet (som vid den här tiden var betydligt större än det som idag är Grekland). Vart fjärde år vallfärdade alltså de allra främsta atleterna från alla de grekiska provinserna, vilket kunde bli en imponerande skara tävlande.

Så vilka grenar tävlade man då i? De flesta historiker som intresserat sig för frågan är överens om att både brottning och boxning var med i de tidiga spelen, precis som i de moderna spelen. Dessutom vet man en sport som hette pankration fanns med, och denna kan jämföras med dagens MMA (mixed martial arts). En rally-liknande tävling med vagn och häst vet man också fanns med.

Någon gång kring år 400 upphörde spelen, efter att i ett par hundra år varit allt mindre populära.

1896 hölls de första moderna olympiska spelen, och om man räknar det som vi idag kallar för sommar-OS så har det tills idag varit en oavbruten svit med fyra år emellan varje spel. Faktum är att man inte delade upp OS (på vinterspel och sommarspel) förrän efter 1992.

Men hur kommer det sig att man åter tog upp de olympiska spelen i en ny tappning 1896? Till att börja med är det värt att notera att begrepp som olympiska tävlingar och olympier används redan före 1986. När begreppen användes var det för att referera till stora internationella idrottsevenemang och tävlande tävlande deltagare.

Sedan Grekiska frihetskriget på 1800-talet hade det i Grekland funnits en nationalromantisk idé om att återuppliva de antika olympiska spelen. Denna idé kom att bli konkreta planer, vilka som bekant resulterade i de första olympiska spelen i Aten 1986.

Detta försa OS kom att bli en stor succé som uppmärksammades över hela världen. När det var världsutställning i Paris fyra år senare så bestämde den nyligen bildade Internationella Olympiska Kommittén att OS skulle hållas där. Resten av den moderna OS-historien är, som man brukar säga, historia.